.

Är det inte ironiskt egentligen att vi lever i tro om att de människor som står oss nära aldrig kommer att svika eller överge oss? Just för att "när det väl kommer till kritan så skulle de aldrig svika mig". Man har liksom målat upp bilder på sina vänner. Automatiskt så har man satt upp krav för sina vänner, vissa grejer skulle man själv aldrig göra mot sin vän så man förväntar sig inte att ens vän ska göra likadant. Och därför är det världens jävla nedslag om ens vän nu skulle göra något som man själv aldrig skulle.

Helt plötsligt skulle man ha vetat bättre. Man skulle ha varit smartare. "Jag trodde jag kände dig". Människor är i konstant förändring. De som man tror är enkla att förutspå är egentligen riktigt oberäkneliga. Jag ska vara kortfattad, det saknas likasinnade människor i min omgivning. "Special" people i all ära men vissa människor är bara, hands down, riktigt retarded.