.

Jag kan inte trösta folk. Eller jag kan om det har med förhållande problem, men när det kommer till förlust, död, depression så kan inte jag. Jag har försökt så mycket men jag får inte fram orden. Jag vet inte vad jag ska säga, även när det gäller min förlust så hittar jag inte orden för att lugna ner mig. Jag hittar inte orden för att gå fram till de som står mig nära och lugna ner de. Jag bara står där och blundar för allt. Jag tar mig ur den här världen istället för att stanna kvar och hjälpa. Men jag får den där panik känslan av att världen är så orättvis så att jag väljer att slita mig loss. Idag fick jag höra något riktigt hemskt men istället för att bryta ihop så ställde jag mig upp och sa "jag måste hem" Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte ens berätta för den jag bryr mig mest om. Jag ville bara försvinna bort från allt. En dag så finns de och den andra dagen så är de borta. Är det så konstigt att jag inte vill vara en del av det lidandet? Därför väljer jag att ta bort de tankarna, att inte känna den smärtan. Jag har länge gått runt och tänkt på det och undrat varför jag har så svårt för sånt. Idag insåg jag varför, tröstar jag de så blir jag en del av deras lidande.