Nattmummel
Varför är det så att allt känns intensivare när natten träder fram? Hjärtat slår hårdare, tankarna rör sig fortare och varje andetag gör sig märkbart. Jag reagerade självklart på det Julie skrev, och jag tycker verkligen inte att någon ska ogilla det faktum att hon saknar sitt gamla jag.
Ibland kan jag tänka tillbaka och sakna mitt gamla jag. Jag kan sakna mitt driv och min målmedvetenhet. Ibland kan jag sakna mitt iskalla jag. Mitt s.k. bitch-jag. Det är ingenting jag skäms över, varje personlighetsdrag har sina för- och nackdelar. Och just därför är jag även otroligt nöjd med den jag är idag.
Jag och mina tjejkompisar är nog de fetaste jävla kärringarna i Stockholm. Och det är inte för att vi är tråkiga människor som vi är sådana, för oh boy, vi vet hur man har kul. Och för att tala för mig själv så känner jag att jag har lugnat ner mig bara, möjligtvis mognat. Det är jävligt viktigt att skilja mognad från att ha vuxit upp för snabbt. Mina tonårsår var the time of my life. Jag har så jävla många minnen att titta tillbaka på, leendes.
Men jag fyller fan 20 snart. Jag vet vad jag vill plugga till hösten. Jag vet exakt vad jag vill få ut av det här korta livet så jag tänker inte fastna i någon limbo. Jag har alltid, och jag repeterar, ALLTID, varit en hemmatjej före allt annat som händer där ute, bortsett från middagar och promenader. Folk som har fått för sig annat har fått mig helt om bakfoten, jag vet hur man har kul men jag föredrar en hemmakväll de flesta dagar på året. Speciellt om det är snö och minusgrader ute. Jag är mer taggad på min karriär och det framtiden har att erbjuda, jag kommer ihåg att jag skrev en tung text om varför carpe diem egentligen är bullcrap när jag började i gymnasiet. Tung var den.
Hur som helst, det kan låta klyschigt när jag säger att det inte finns liv här. Det finns inte alls mycket att göra här. Och det är sant. Jag är berest. Jag har fått smaka av vad resten av världen har att erbjuda, och Sweden ain't got shit on it. Jag älskar Sverige, utan någon som helst tvekan. Det är ett bra land, men det finns underbara länder. Det finns platser och människor i världen som får en att tappa andan. Platser där människor älskas före materiella ting, and that's what I'm all about. Att jag har tendenser som påminner om en shopoholics har ingenting med saken att göra.
Jag vet att det gärna sägs att folk förändras. Men jag tror verkligen inte att en människa förändras helt och hållet. Jag tror på att folk utvecklar sidor som tidigare inte var lika märkbara. Jag tror på att andra sidor svalnar och ställer sig långt bak i hyllan. Jag bara är. Jag var född kärring. Sike. Jag var född med största huvudet i historien och såg ut att vara släkt med Stewie.
Livet går ut på att göra och leva exakt som man vill. Varje person har en viktig roll i flera olika historier, det gäller att spela ut sin roll till fullo och kunna följa sin egen utveckling.
/N
Ibland kan jag tänka tillbaka och sakna mitt gamla jag. Jag kan sakna mitt driv och min målmedvetenhet. Ibland kan jag sakna mitt iskalla jag. Mitt s.k. bitch-jag. Det är ingenting jag skäms över, varje personlighetsdrag har sina för- och nackdelar. Och just därför är jag även otroligt nöjd med den jag är idag.
Jag och mina tjejkompisar är nog de fetaste jävla kärringarna i Stockholm. Och det är inte för att vi är tråkiga människor som vi är sådana, för oh boy, vi vet hur man har kul. Och för att tala för mig själv så känner jag att jag har lugnat ner mig bara, möjligtvis mognat. Det är jävligt viktigt att skilja mognad från att ha vuxit upp för snabbt. Mina tonårsår var the time of my life. Jag har så jävla många minnen att titta tillbaka på, leendes.
Men jag fyller fan 20 snart. Jag vet vad jag vill plugga till hösten. Jag vet exakt vad jag vill få ut av det här korta livet så jag tänker inte fastna i någon limbo. Jag har alltid, och jag repeterar, ALLTID, varit en hemmatjej före allt annat som händer där ute, bortsett från middagar och promenader. Folk som har fått för sig annat har fått mig helt om bakfoten, jag vet hur man har kul men jag föredrar en hemmakväll de flesta dagar på året. Speciellt om det är snö och minusgrader ute. Jag är mer taggad på min karriär och det framtiden har att erbjuda, jag kommer ihåg att jag skrev en tung text om varför carpe diem egentligen är bullcrap när jag började i gymnasiet. Tung var den.
Hur som helst, det kan låta klyschigt när jag säger att det inte finns liv här. Det finns inte alls mycket att göra här. Och det är sant. Jag är berest. Jag har fått smaka av vad resten av världen har att erbjuda, och Sweden ain't got shit on it. Jag älskar Sverige, utan någon som helst tvekan. Det är ett bra land, men det finns underbara länder. Det finns platser och människor i världen som får en att tappa andan. Platser där människor älskas före materiella ting, and that's what I'm all about. Att jag har tendenser som påminner om en shopoholics har ingenting med saken att göra.
Jag vet att det gärna sägs att folk förändras. Men jag tror verkligen inte att en människa förändras helt och hållet. Jag tror på att folk utvecklar sidor som tidigare inte var lika märkbara. Jag tror på att andra sidor svalnar och ställer sig långt bak i hyllan. Jag bara är. Jag var född kärring. Sike. Jag var född med största huvudet i historien och såg ut att vara släkt med Stewie.
Livet går ut på att göra och leva exakt som man vill. Varje person har en viktig roll i flera olika historier, det gäller att spela ut sin roll till fullo och kunna följa sin egen utveckling.
/N
Kommentarer
Trackback
