.

I en värld full av ondska så föds hat ur hat. Man är rädd för vad som kan och faktiskt någon gång kommer att ske. Som min älskade vän Reema sade i ett telefonsamtal tidigare; "Det kan hända var som helst och när som helst, jag vill inte vara rädd för det".

Jag har inte riktigt tagit in allt det här som har skett. Jag har sedan den dagen som jag surfade in på Aftonbladet, och läst om massmorden i Norge, bara skakat på huvudet. Jag har varit så otroligt besviken på den ilska som en människa kan besitta, och var den ilskan kan föra en människa. Jag har tänkt på vad det här kommer betyda för framtiden, för politiken och demokratin. Hur saker och ting kommer se ut i framtiden. Och varför situationen skulle sett så annorlunda ut om idioten var en islamist. Någonstans där så tryckte jag undan sorgen och smärtan som skapades i Norge. Någon måste ju vara stark.

Men nu sitter jag här och undrar hur det kommer sig att historia ständigt ska upprepas? Som Fried skrev i gästkolumnen på DN så är minnet kort, och att allt är glömt efter en generations tid. Hon skrev även att endast den som råkat ut för en tragedi vet att det kan ske igen. Och allt det viktiga som måste läggas på minne nu, allt det där som måste skrivas in i historieböckerna så att våra barn och barnbarn förstår innebörden av att hata. Ja, det kommer tillslut bara vara något som associeras med ett prov eller en uppsats. Något som många ungdomar upplever som pest.

Och jag gråter. Jag fäller tårar som aldrig förr. Så många liv försvinner varje dag, framtiden hotas av ondska varenda jävla dag. Just i denna minut så vill jag inte vara stark. Men hoppet finns kvar, och kampen fortsätter.