.

Jag pratade med en vän förut, och yttrade min avundsjuka på en gemensam vän som åkt till San Diego, California, för att leva collegelivet. Han sa bara "ah, haha, du är så avundsjuk". Och fan alltså, jag var avundsjuk. Men inte av den anledningen han eller andra tror, utan för att hon faktiskt uppnådde sina drömmar. Jag ville också vara där mina drömmar är. Det var för snart ett år sedan.

Idag sitter jag med en hyfsad huvudvärk, svidande ögon och jag känner en orealistisk smärta för människor som har tappat bort sig själva i världen. De som liksom åkt ur rälsen, men som ändå hela tiden intalar sig själva att allt är bra, och att så länge de har kul så är allt som det ska vara. De som helt enkelt har förlorat uppfattningen om att det faktiskt finns en skillnad mellan lycka och nöje. Inre glädje och temporär glädje. Skillnaden är att lycka kan generera nöje, men att nöje sällan genererar lycka. Och det jag känner är liksom inte sorg, för en sida av mig bryr sig faktiskt inte ett piss, men jag vet så in i helvete hur jävla ont det gör att vara i den sitsen. Vi har nog alla suttit där, därmed är det inget märkvärdigt - det är bara mänskligt.

Den här orealistiska smärtan grundar på att jag faktiskt inte kan tro att jag hittat min väg igen. Vägen till mina drömmar, min frid och (mobba mig hur jävla mycket ni vill!) andligheten som jag inte känt inom mig på så många år. Jag sitter alltså här, med huvudvärk och svidande ögon för att jag krigade för det jag trodde på, men som jag så länge inte hade ork att sträva efter. Att påstå att jag lyckats helt själv vore en jävla lögn. Man klarar sig inte ur skithålan själv, det gör man inte. Jag har min familj att tacka för det här.

Livet har givetvis sina vändningar. Om en månad kanske allt raserar och får byggas om på nytt, men det tänker jag ta. En dag tänker jag snudda på mina drömmar.